Har varit på jobbet i dag som vanligt, när jag fick det där samtalet som alla föräldrar fasar för; Lillens lärare ringde och frågade om jag sett honom, han hade försvunnit på badet... Jag kastade mig i bilen, och körde sakta genom stan för att spana, kanske han börjat gå mot mitt jobb..? Det tog kanske 15 minuter tills vi hittade honom, och dessa 15 minuter var de längsta i mitt liv! Det visade sig vara ett klassiskt fall av miss i komunikationen, men det fick mig att få en glimt av känslan som mamman till den 10 åriga flickan i Dalarna känner... men för hennes del har inte mardrömmen tagit slut än...Jag sänder henne all kraft jag kan uppbåda och jag ber för att flickan ska komma till rätta, oskadd. Den förtvivlan, oro och sorg denna kvinna måste gå igenom måste vara bland det värsta en mamma kan råka ut för.
Syster Yster har varit förbi i dag, hon har kört Anna och Brian till flyget. Det var mysigt att få njuta av hennes närvaro en stund, även om det inte var länge.
Imorgon åker jag med tåget 07.10 och är hemma igen på onsdag kväll efter tio, väskan är packad och allt är klart, så nu ska jag upp och mysa med min familj...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar